En bråkdel av en sekund. Ett litet knak. En känsla som sprider sig som en iskall dusch genom hela kroppen. Du vet. På en bråkdel av en sekund. Känslan av att nu hände det något allvarligt. Det känns inte som andra gånger. Denna gång är känslan mer distinktiv. Nu är det på riktigt. Snabbt förstår man allvaret i situationen. Paniken breder ut sig. Man famlar lite och tankarna är irrationella. Sedan kommer värmen. Värmen och euforin. Man börjar tänka klart och får en adrenalinkick som gör att man utan större probelm reser sig upp.
I mitt fall gick jag och storhandlade. Gjorde lite ont i knät men jag hade ju kundvagnen att luta mig mot. Handlade 4 kassar mat och lastade sedan in detta i bilen och åkte hem. Efter att ha burit in kassarna så la jag mig med benet högt och vilade lite. Värken blev bara värre och värre. Under kvällen tog jag en Ipren som Camilla mer eller mindre tvingade i mig. Under natten kom frossan och värken var obeskrivlig. Knät och smalbenet svullnade upp rejält. På morgonen tog jag en Ipren till och konstaterade att det nog var läge att åka in till akuten.
Jag fick skjuts in till akuten. Jag kom till akuten 07:55 och åkte därifrån 17:15. Då hade jag gjort diverse undersökningar, vanlig röntgen och skiktröntgen. Man hade konstaterat ett brott på ett av benen i knät. Det yttre som sitter på sidan av knäskålen. Det fanns två alternativ. Självläkning eller operation. Mitt brott såg rätt bra ut och läkaren gick på självläkningsspåret. Jag fick en knäortos och kryckor. Läkningstiden beräknas till tre månader. Mot värken fick jag Citodon som jag ska äta maxdos av.
Nu återstår ett försök till anpassning och mental styrka att försöka leva med detta. Knäortosen och det faktum att jag inte får stödja på benent alls innebär att jag inte kan köra bil under denna period. Mycket ställs på sin spets rent logistiskt när man har familj och tre barn som ska till olika förskolor och skolor. Tur man har familj och vänner som ställer upp.