Warning: Declaration of creativelife_walker::start_el(&$output, $item, $depth, $args) should be compatible with Walker_Nav_Menu::start_el(&$output, $item, $depth = 0, $args = Array, $id = 0) in /home/p/peel/www/sub/blogg/wp-content/themes/Creativelife/functions.php on line 0
Mina gamla husgudar – Pixies – Notes from the Underground
Pixies_indie_cindy

Free E.P. with NME (New Musical Express)

Minns när jag i slutet på 80-talet fick en E.P. med NME (New Musical Express) och på den E.P.n var bl a Pixies representerad med ett par låtar. Jag läste om gruppen i tidningen och blev naturligtvis mycket intresserad. Lyssnade på E.P:n och blev grymt besviken. Det lät inget vidare. Allt jag läst stämde inte riktigt med vad jag hörde, varken i stil eller format. Efter ett bra tag insåg jag att jag lyssnat på skivan på 45 rpm och inte på 33 rpm som man skulle. När jag lyssnade på skivan igen på rätt hastighet, lät det först som om det gick alldeles för långsamt, men nu lät det bättre.

Doolittle – 1988

Min första Pixiesskiva blev Dolittle som kom 1988. Den snurrade oavbrutet på min skivspelare. Jag försökte få mina kompis minst lika imponerade men det var, nu när jag tittat tillbaka, bara två personer förutom jag som blev lika sålda. Skivbranchen och utbudet och åtkomsten till musik såg lite annorlunda ut då, innan ”nätet”. Nu fick man leta efter sina skivor på alla möjliga skivbutiker. Man hänge på Pet Sounds i Stockholm, Gamla stans skivhandel och ibland på Wolfies Impossible Record Shop på Gamla Brogatan. Hot Stuff i Älmhult hade och har en gedigen katalog jag bläddrade i och beställde en hel del massa trevlig vinyl och sedermera CD.

Come on Pilgrim/Surfer Rosa – 1987/88

Nåväl. Pixies för för bra för att vara sanna. Snabbt hittade jag CD’n som kombinerar deras två första skivor Come on Pilgrim och Surfer Rosa. Dessa två skivor ihop med Doolitle är helt fantastiska musikaliska underverk. Om inte The Cure, The Jesus And Mary Chain och The Pogues toppar listan på de grupper jag lyssnat mest på så ligger nog Pixies i den toppen med. Dag och natt, vardag som fest, dessa tre Pixiesalbum snurrade jämt. Jag och en kompis kunde varenda textrad, varenda ackordskifte. Bossanova som kom 1990 var också väldigt bra och har nog snurrat en hel del varv den med, men den räcker inte ända fram till yttersta toppen av Pixies-album. När så Trompe Le Monde kom 1991 så kände man att skeppet var på väg att kapsejsa. Det kändes lite mer krystat och inte lika innovativt längre. Här avtog lyssnandet och istället började man lyssna på Frank Black’s soloskivor men det var ju inte riktigt Pixies.

Indie Cindy – 2014

Klar man blir lite skeptisk till ett nytt Pixiesalbum 23 år efter senaste skivsläppet. Frågan är ju om de anstränger sig för att låta Pixies  och då kan det ju bli lite tokigt eftersom de lät Pixies i slutet av 80-talet och då utan att försöka låta som Pixies. Nu känns det lite som om de försöker återskapa ett Pixiessound och stil  och de lyckas rätt bra med det. Det finns en del ingredienser som kännetecknar Pixies, och det är mycket Black Francis, men i konstellationen Pixies framkommer en annan sorts magi.

Nya Indie Cindy är bra, verkligen en Pixies, en skiva som bygger på Pixies format och tradition och det blir en sorts tillbakablick till ”the days”. Det är skoj att åter igen få höra dessa snabba och oväntade ackordsbyten, variationen i tempo och sångsätt, växelspelet och allt annat som kännetecknar Pixies.

Som sagt. Pixies är en av mina absoluta favoriter i musikhistorien och min rädsla för att en comeback skulle bli patetisk kan jag avskriva i alla fall. Det är ren och skär Pixesmania och det är bra. Men det är inget nytt om man säger så, man får Pixies och det är väl det man vill ha.

Pixies uppträder på Grönan i Stockholm i sommar.

 

 

Leave a Comment

Who are you?

Your message.