Dags för nytt album från Beck. 20 år efter Mellow Gold. Det var inte Mellow Gold som fällde mig då. Nog för att den var bra, riktigt bra, men det var One Foot in the Grave, den akustiska blues/folkskivan som fällde mig totalt. Den visade på ett grävande in den riktigt gamla bluesen och gav en större inblick i hur Mellow Gold lät som den gjorde. Man förstod kopplingarna mellan blues, rap, hip-hop, rock, pop och indie. Och lite disko.
Någon gång under årens lopp tappade jag och Beck bort varandra, eller han tappade nog inte bort mig utan jag honom. Hans skivor flöt bort i någon sorts soft loj laidbackpop som inte gav mig så mycket. Det var nog kring Sea Change och Guero vid 2002-2005 som jag tappade. Innovationen och experimentlustan verkade ha falnat rejält.
Nu är det ett antal år sedan jag gav mig in i Becks musikaliska värld. Det ska bli ett sant nöje att åter igen stifta bekantskap med honom. Får se vad han bjuder mig denna gång.